UKRAINA: FOLKENS VĹR NĹR EUROPA

Zbigniew Marcin Kowalewski

 

Den arabiska vĺren anlände pĺ vintern 2010, nära Europa: i länderna pĺ andra sidan Medelhavet. Fyra ĺr senare ser vi att folkens vĺr inte bara är ett arabiskt fenomen. Den har ocksĺ brutit ut i Europa, om än ännu sĺ länge i EU:s yttersta periferi. Vi har nog inte insett i vilken omfattning den kapitalistiska integreringen i Europa bidrog till den explosiva ansamlingen av spänningar i dess närbelägna men utomeuropeiska periferi. Det är ännu mer sant i den närmare belägna europeiska periferin, som i Ukraina. Denna gĺng var bandet direkt, och klart synligt: konflikten bröt först ut kring frĺgan om att ansluta sig till EU. Det var den första paroll som började samla folkmassorna, som gav upphov till en social massrörelse och ledde till enorma omvälvningar inklusive hot om krig. Inte ett inbördeskrig som i Libyen eller Syrien – även om det var vad Ryssland och alla de propagandanätverk som är knutet till det över hela världen förväntade sig och hetsade om – utan ett internationellt krig.

En folkens vĺr är alltid överraskande. Ibland äger den rum i ett land helt oväntat, som en ĺskknall frĺn en klar himmel. Men efter händelsen visar det sig att det inte alls är nĺgon överraskning varför den har ägt rum just där och ingen annanstans. Samma sak gäller nu. Pĺ den politiska världskartan är Ukraina en jättelik historisk anomali, en avvikelse i förhĺllande till ett visst mycket betecknande ”typfall”, ĺtminstone i världsskala. Det efter Ryssland till ytan största landet i Europa, och ett av de största i frĺgan om befolkning, har varit självständigt i knappt 23 ĺr. Och det pĺ en kontinent där ”typfallet” sedan länge utgörs av nationalstater för alla de stora länderna, även de som är mycket mindre än den ukrainska nationen. De historiska avvikelserna har skapat de mest varierande motsättningar, som lättare än pĺ andra ställen förvandlas till krutdurkar.

 

Tyngden av ett lĺngvarigt förtryck

 

Ukraina bär pĺ en enorm börda av flera seklers förtryck, i huvudsak polskt och ryskt. Efter flera ĺrs intensiv positiv diskriminering i Sovjetukraina, känd som ukrainisering, innebar uppkomsten av den stalinistiska regimen (bakom vilken den ryska imperialismen dolde sig) en ĺtergĺng till en politik av russifiering. Intelligentsian massakrerades och flera miljoner bönder, det vill säga grunden till den nationella identiteten, gick under av svält. Efter Andra världskriget pĺverkade russifieringen alla ukrainska länder, som dĺ hade ĺterförenats, även om det i västra Ukraina, som tidigare befunnit sig under det polska koloniala oket, fram till mitten av 1950-talet levde kvar ett starkt sovjetfientligt motstĺnd. Bortsett frĺn Petro Sjelests regeringsperiod (1963-1972) fortgick russifieringen praktiskt taget fram till Sovjetunionens fall. Strax innan Ukrainas självständighetsförklaring skrev jag i tidskriften Nouvelle Europe, som ges ut av Europaparlamentet: ”det som gör den ukrainska processen sĺ sĺrbar är att Ukraina, sĺsom varande en nation utan en stat som har varit utsatt för ett lĺngvarigt förtryck, ännu inte har fullbordat sin nationella gestaltning.” [1] Och det är fortfarande fallet. Knappt tvĺ decenniers existens som stat är en alltför kort tid för att övervinna det arv som detta förtryck harlämnat efter sig i det ukrainska samhället.

Härav kommer de stora olikheterna i massornas uppror – det andra efter den ”orange revolutionen” – i landets olika regioner. Upproret riktade sig mot en regim vars största eftertrupp finns i östra delen av landet, och det har spridit sig i väst och de centrala delarna, som var vagga för självständighetsrörelserna efter Första världskriget. Därav följer ocksĺ en paradoxal motsättning mellan denna historiskt mycket försenade nationella rörelse, som strävar efter att befästa en självständig stat, och dess önskan att ansluta sig till EU, som – genom att vara ett verktyg för den kapitalistiska globaliseringen – försvagar de nationella staterna och begränsar deras suveränitet.

Att konstatera denna motsättning betyder inte alls att hĺlla med de som ĺtnjuter de privilegier som det innebär att vara medlem i den välmĺende och utvalda fästningen Europa, och som rĺder Ukraina att hĺlla sig bort frĺn den. Det är ett bevis pĺ de privilegierades chauvinism. Tillgĺngen till EU:s arbetsmarknad har räddat miljontals polacker frĺn fattigdom och svält, och mĺnga ukrainare känner mycket väl till detta. I EU:s länder är det vänsterns plikt att solidarisera sig med de uteslutna folken i öst och syd. Argumentet att social katastrofala nyliberala reformer väntar dem i EU är helt felaktigt.

De kommer inte att kunna undvika dem genom att stanna utanför, och de kommer dessutom att drabbas ännu hĺrdare genom att inte kunna ĺtnjuta de fördelar som det innebär att vara integrerad i Europa. Inom EU kommer de tvärtom att ha möjlighet att göra motstĺnd mot de nyliberala kapitalistiska omvandlingarna tillsammans med andra folk. Det är inte att nonchalera oron hos alla de, vilka det finns mĺnga av ocksĺ i Ukraina, som med rätta fruktar att medlemskap i en frihandelszon i EU kommer att fĺ dramatiska konsekvenser för deras arbeten och levnadsstandard. Men nationernas rätt till självbestämmande betyder ocksĺ att försvara Ukrainas demokratiska rätt att ansluta sig till EU.

 

En demokratisk massrörelse

 

Lika paradoxal är en annan motsättning hos det senaste massupproret i Ukraina. Till sin innersta natur är det en demokratisk rörelse mot en regim som representerar intressena hos östra Ukrainas mäktiga, för valfusk välkända oligarki, en auktoritär regim som kännetecknas av korruption och för att den skövlar landets välstĺnd. Denna rörelse utvidgades och uppvisade stor energi och utomordentlig beslutsamhet när det fogliga parlamentet den 16 januari röstade för radikala inskränkningar av de demokratiska friheterna. Under hela upproret upprätthöll den ett mycket tydligt oberoende mot de viktigaste oppositionspartierna, som den ansĺg vara misskrediterade.

De massor som samlades pĺ Maidan i Kiev erkände aldrig den märkliga trion av skrävlare som sin ledning. Det är de sistnämnda som har upphöjt sig själv till ledare, och det är i denna egenskap som de energiskt hyllades av EU:s politiska elit och internationella media. De ledde inte rörelsen nĺgonstans, de skulle bara ha lett den till nederlag. De utlovade vaga ”ĺtgärder som denna gĺng definitivt kommer att bli effektiva”, som till exempel parlamentsomröstningar som skulle begränsa presidentens makt. Allt detta gjorde de för att hĺlla kvar rörelsen i ett tillstĺnd av inaktivitet, eller ĺtminstone sätta munkavle pĺ den, sĺ att Janukovytj skulle bli kvar vid makten. Utan framgĺng. Massorna pĺ Maidan följde dem inte, och flera gĺnger hĺnades och häcklades de. Det som dominerade pĺ Maidan var självorganisering och en absolut vilja att kämpa till seger och störta regimen.

För inte sĺ länge sedan var den globala rättviserörelsens och mĺnga massprotesters mardröm i Europa de kampgrupper som agerade utan deras tillĺtelse, utan nĺgon demokratisk kontroll men ĺ dessa rörelsers vägnar. Oavsett vilken fana de agerade under, sĺ ĺterskapade de i sin praktik omedvetet yttersta högerns ideologier som aktivt stödjer vĺld. Det är inte överraskande att de var helt öppna för provokationer som ledde till polisförtryck mot massrörelserna eller gav staten en bra förevändning för att undertrycka dem. Inför polisens ytterst brutala angrepp var Maidan i desperate behov av självförsvarsstyrkor. Men det var alltför svagt organiserat och konsoliderat för att kunna pĺtvinga kamporganisationerna sin suveräna makt, och pĺ sĺ sätt undvika att det uppstod miliser som det inte gick att kontrollera. Resultatet av denna svaghet blev att det kring de strategiska barrikaderna pĺ Hrusjevskijgatan nära Maidan uppträdde väpnade styrkor som dominerades av en koalition av yttersta högerns kommandotrupper, Pravyj Sektor [Högersektorn].

Denna koalition omges av ett antal märkliga uppgifter, och dess löslighet ledde till provokationer. Exempelvis det fullständigt häpnadsväckande faktum att Dmytro Jarosj, Pravyj Sektors högste befälhavare, pĺ torsdagen den 20 februari, medan blodet flöt pĺ Maidan, i hemlighet träffade Janukovytj, vilket journalister upptäckte efter den sistnämndas fall, Vad talade de om? Jarosj sa: ”Det gällde överenskommelsen, den som sedan skrevs under. Jag vägrade skriva under. Jag sa till honom att vi inte var nĺgra marionetter. Och Viktor Fedorovytj, dra tillbaka armén eller sĺ kommer det att bli ett gerillakrig i hela Ukraina. Det handlade om att säga att vi inte skulle ge oss, vi tänkte inte lägga ner vapnen, vi skulle hĺlla ut ända till slutet…” [2] Vi vet ingenting om detta förvĺnansvärda möte men det är ett bombnedslag – kanske en tidsinställd bomb.

 

En paradoxal allians

 

Den mycket viktiga roll som denna ultranationalistiska grupp spelade under striderna med polisen kastar en brunfärgad skugga över Maidan. Precis som att det radikalt högernationella partiet Svobodas ledare fanns med bland de tre skrävlare som nämndes ovan. Den ryska propaganda försökte utnyttja denna skugga för att misskreditera Maidan som en fascistisk eller nynazistisk rörelse. [3] I sĺ hög grad att 40 ukrainska och utländska historiker som specialiserat sig pĺ den ukrainska nationalismen ansĺg det nödvändigt att reagera. Maidan, sa de, ”är en frigörande och inte en extremistisk massaktion av civil olydnad”. Medvetna om de risker som yttersta högerns deltagande innebär för Maidan, uppmanade de världens media att inte antyda att den sistnämnda ”infiltreras, drivs eller har tagits över av radikala etnocentriska fanatiska extremistgrupper”, och bad dem att ta hänsyn till det faktum att sĺdana pĺstĺenden ger den ryska imperialismen vatten pĺ sin kvarn, och den ryska imperialismen ”är ett mycket mer allvarligt hot mot social rättvisa, minoritetsrättigheter och politisk jämlikhet än alla ukrainska etnocentrister sammantagna”. [4]

Det är ett faktum att Maidan var scenen för en häpnadsväckande allians mellan en demokratisk massrörelse och miliser frĺn yttersta högern. Det är dess andra stora motsättning. För rörelsen är det en dödlig fara. Men historien vaccinerar aldrig stora massrörelser mot den sortens faror. Till och med rörelser som byggts upp utifrĺn klasstĺndpunkter, för att inte tala om de som inte har gjort det – som den i Ukraina – lär sig i grund och botten frĺn sina egna mödosamt hopsamlade erfarenheter. I ett folk som är utsatt för imperialistiskt förtryck, pĺtryckningar eller angrepp och fortfarande inte kan lösa den nationella frĺgan, är sĺdana paradoxala kombinationer, som den allians som nämns ovan, i grund och botten oundvikliga. Orsakerna till det förklarade Mykola Chvylovy – kommunist, författare och ledare för Fria akademin för proletär litteratur – som 1933, praktiskt taget samtidigt som de ukrainska kommunisternas historiska ledare, Mykola Skrypnyk, begick självmord i protest mot den massaker som Stalin gjorde sig skyldig till mot hans folk. Nĺgra ĺr tidigare skrev Chvylovy dessa betydelsefulla ord: ”När (som det redan har skrivits flera gĺnger) ett folk under ĺrhundraden uppvisar en vilja att inrätta sin organism som en statlig enhet, dĺ innebär alla försök att pĺ ett eller annat sätt hindra detta naturliga förlopp att formeringen av klassens styrkor hĺlls tillbaka, och ĺ andra sidan införs ett element av kaos i den världshistoriska utvecklingen. Att med hjälp av steril pseudomarxism förneka strävandena efter självständighet, innebär att man inte inser att Ukraina kommer att vara ett omrĺde för kontrarevolutionära aktioner sĺ länge det inte genomgĺr det naturliga stadium som Västeuropa genomgick när nationalstaterna bildades.” [5]

Det är mycket svĺrt att genomgĺ detta stadium när den angränsande stormakten inte vill släppa greppet om sin tidigare besittning och hotar den med krig och annekteringar, och när nyliberalernas och de radikala högernationalisternas nya regering, som inte är mindre antifolklig än sin föregĺngare, skapar sig en ny oligarkisk bas och är beredd att underkasta landet en rovgirig kapitalistisk globalisering. En sak är säker. Denna nya aktuella folkliga vĺr har med hjälp av lĺng kamp och svĺra uppoffringar sopat undan ännu en regim. För första gĺngen har det skett i Europa. Det är en betydande händelse.

 

Översättning frĺn engelska, Göran Källqvist.

1 Z M Kowalewski, ”L’Ukraine entre la Russie soviétique et l’Europe orientale”, Nouvelle Europe, nr 3 1990, s 5.

2 R Malko, ”Dmytro Jarosj: Moja zustritj iz Janukovytjem spravdi bula”,Ukrajins’kyj Tyzjden’, nr 9 (329), 2014, s 12.

3 Anton Shekhovtsovs blogg är oumbärlig för att förstĺ ultranationalismen i Ukraina. Se även A Umland, red, ”Post-Soviet Ukrainan Right-Wing Extremism”, Russian Politics and Law, vol 51, nr 5, 2013.

4 A Umland m fl, ”Kyiv’s Euromaidan is a Liberationist and not Extremist Mass Action of Civic Disobedience”, http://krytyka.com/ua/articles/kyyivskyy-evromaydan-tse-vyzvolna-ne-ekstremistska-masova-aktsiya-hromadyanskoyi-nepokory

5 M Khvylovy, The Cultural Renaissance in Ukraine: Polemical Pamphlets, 1925-1926, Edmonton: Canadian Institute of Ukrainan Studies, 1986, s 227.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *